På Heurigen i Stammersdorf
Kalkonklubbens solförmörkelseresa till Österrike
7.8. - 12.8.1999
Inspiration till ett nytt försök kom i och med att 1999 års totala solförmörkelse närmade sig. Österrike skulle vara bland de mest gynnsamma ställena i Västeuropa för att observera förmörkelsen, och där kunde den med fördel kombineras med Heurigen och andra former av gemytlig samvaro. Andreas började agitera för resan redan ett år före, men först i juli 1999 stod det klart att den faktiskt blir av. Qwistis och Jösse anmälde sig som övriga deltagare och nödvändiga hotell- och flygbokningar gjordes. Sonderkommando Sonnenfinsternis 99 var klart för avresa.
Efter två SAS-flyg med två kalla måltider var vi i Wien. Under planbytet i Köpenhamn hann Qwistis köpa cigarrer (Montechristo #3) som kostade lika mycket med skatt som utan (433 DKK för 5 st). Den knappa tid vi hade på oss gav inte utrymme för ett besök på maltwhiskybutiken Whisky World, något som senare skulle resultera i resans enda besvikelse.
Från Wiens flygfält i Schwechat går det tåg till centrum till det facila priset av 38 ATS (2 zoner). Vi tog Schnellbahn S7, bytte till U-Bahn U4 vid Wien Mitte, och steg av vid Schottenring och promenerade till Hotel Accordia vid Große Schiffgasse 12. I ett välfungerande samhälle behöver man inte ta taxi från flygfältet.
Hotellet var spartanskt men rent. Inga TV-apparater eller ens radior fanns att tillgå på rummen. Vid incheckningen var personalen mycket noga med att blanketterna fylldes i korrekt. I synnerhet våra passnummer var nödvändiga.
Ännu samma kväll tog vi Straßenbahn 31 till Stammersdorf för att inta Heurigen. Vårt stamställe från -91, Ing. Wieninger-Steinbatz, var Geschlossen, men i stället var det Ausgesteckt på Weinhof Reichl, Stammersdorfer Straße 41. Vi drack tre liter vit Heuriger varav två liter "gespritzt", d.v.s. utspätt med mineralvatten från Römerquelle. Vinet var förmånligt, 108 ATS per person.
På Heurigen i Stammersdorf
För att behändigt kunna röra oss i Wien köpte vi varsin 24 h biljett från U-Bahn-stationens biljettautomat. Priset är överkomliga 60 ATS, och den sk. Kernzone där biljetten är i kraft räcker mer än väl för normala turistbehov. Följande tidsbegränsade biljettalternativ hade varit en för 72 h (tre dygn) för 150 ATS, men för så lång tid behövde vi inte biljetterna.
Biljettautomaterna är lätta att använda, och de olika biljettalternativen enkla att begripa sig på. Enda orsaken till huvudbry var en röd knapp med den föga upplysande texten "Storno". Vår tysk-svenska ordbok gjorde oss inte mycket klokare. Den enda ledtråd den gav var att verbet stornieren betyder stornera, och är en handelsterm. Högst antagligen är det frågan om en "inmatade pengar tillbaka" -knapp.
Vi tog U4 till stationen Schönbrunn och gick sedan i rakt motsatt riktning från de övriga turisterna, till Wiens tekniska museum. Där fanns bland annat en stor mängd tung apparatur för stålframställning, en mångfald musikinstrument samt en hydrodynamisk binäradderare. Jösse köpte en förmörkelsebok inklusive CD-ROM och skyddsbrillor från museets butik. Qwistis köpte endast brillor.
Efter museet vilade vi fötterna på en ölservering, och efter detta orkade vi traska vidare till närmaste limonadautomat. Där köpte vi alla varsin burk Almdudler (en sort örtlimonad) för 10 ATS/burk. Med sålunda förnyade krafter mascherade vi genom Scönbrunns slottspark upp till Gloriette, där man har en Kaiserlich utsikt över staden Wien. Upplevelsen fulländades med att äta varsin Kaisertüte (lösglass med tre bollar).
Vi återvände till hotellet, fräschade upp oss och konsulterade en telefonkatalog för att hitta Qwistis stamställe anno sommaren 1991. Det skulle heta något i stil med Wienerhof. Så var också fallet, och vi fann det på Zieglergasse 1.
Sedan blev det U4 till Pilgramgasse. Vi vandrade genom kvarteren där Qwistis bodde 1991, och passade på att ta vägen förbi huset med matbutiken som tidigare inhyst en europeisk storman (vaddå syftningsfel?). På Wienerhof intog vi sedan en god middag av lokala Wildspezialitäten. Jösse och Qwistis åt Hirschlände, Andreas åt Pfefferhase mit Serviettenknödel, och vi spekulerade skämtsamt om att pepparkornens syfte antagligen är att dölja eventuella kvarvarande hagel. Då hovmästaren dukade av serverade han oss samma skämt på tyska. Var och en hävde två Krügel (2 x 0.5 liter) Hubertusbräu, och som efterrätt vankades Kaffee und Apfelstrudel. Totalpriset blev 267-338 ATS per person. Billigare skulle det ha blivit om vi inte i vår överdrivna ärlighet hade upplyst hovmästaren om att han glömt Strudlarna från notan.
Vi vandrade mätta och belåtna tillbaka längs Mariahilfer Straße och tog ännu en öl på ett av de få utekaféer som fortfarande höll öppet. Sedan åkte vi U2 tillbaka till Schottenring och gick till sängs.
Vi tog oss dit med U3 och spårvagn 10, blev insläppta och visades runt av en vänlig, tyskatalande äldre herreman. Museet, som visade sig motsvara våra högt uppladdade förväntningar, har sitt ursprung i samlingar som efterlämnats av den österrikiska elektropatologins fader Dr. Stefan Jellinek (1871-1968). Det innehåller en stor mängd föremål och fotografier med ankyntning till elektriska olyckor, bland annat preparat av mer eller mindre vanställda kroppsdelar i formalin. Den enda friska kroppsdel vi såg avbildad var bysten av doktor Jellinek själv.
Elektropathologisches Museum
En pojke slog vad med sina kamrater om en flaska öl att han skulle våga klättra upp i en elstolpe. Han vågade, kom i kontakt med ledningen och hans arm brändes svårt av strömmen. Läkarna trodde först att den skulle tillfriskna men efter en månad dog armen och måste amputeras, resten av pojken överlevde. Pojkens brända och förtorkade arm finns än i denna dag att beskåda på Elektropatologiska Museet i Wien.Elektropatologiska museet i Wien är något alla borde besöka!Detta var bara ett av många exempel på hur strömskador över lag läks mycket långsamt och dåligt jämfört med andra sorters skador. Orsaken är att strömmen, förutom de direkta skadorna, även drastiskt försämrar viktiga funktioner såsom näringstillförsel och blodomlopp, vilka är synnerligen viktiga för läkningsprocessen.
Inte bara själva elströmmen är farlig. Om man kortsluter ett par grova strömskenor med en skruvmejsel åstadkommer man temperaturer på upp till 8000°C, vilket är mer än solytans temperatur. Metallen i skruvmejseln förångas och stänker vida omkring. På museet finns bilder på det svårt brända och metalliserade ansiktet en elmontör ådrog sig när han gjorde detta fatala misstag. Han avled alltså senare av sina skador.
Ett ungt par begick självmord genom att seriekoppla ström i sig från en högspäningsledning i tron av att det skulle ge en smärtfri död. Så är inte alls fallet, något man i USA är mycket medveten om efter erfarenheter med den elektriska stolen. Valda kroppsdelar av paret är utställda i formalinbuteljer på museet.
Tre män gallrade träd med kranbil invid en 20 kV ledning. Kranen vidrörde ledningen och gjorde bilen strömförande, varvid kranföraren fick en ordentlig stöt och började skaka okontrollerat. Andre mannen, den säkerhetsansvarige, trodde tydligen att kranföraren hade fått hjärtinfarkt och försökte dra loss honom, vilket han inte borde ha gjort. Chauffören (den tredje mannen) märkte ingenting annat än att det började lukta bränt. Orsaken till lukten var bilens bakdäck, som strömmen gått igenom och antänt. Detta fick chauffören aldrig veta, eftersom han steg ned så att han vidrörde marken och bildörren samtidigt. Slutsaldo alltså tre döda. Däcket med ett vackert hål i sidan finns att beskåda i museet än i denna dag.
Av detta lär vi oss att däcksgummi inte skyddar mot höga spänningar, såsom vid blixtnedslag, tvärt emot vad somliga tror. Däcken innehåller kol som leder ström, och då strömmen värmer upp däcket börjar det brinna och förkolnas vilket ytterligare ökar ledningsförmågan.
Inte heller skor med gummisulor är säkra. Visserligen isolerar själva sulan i viss mån, men vid höga spänningar tar strömmen i stället vägen genom luften och sidan av skon strax ovanför sulan. Då bränner den ett vackert, cirkelrunt hål ett par millimeter i diameter i skons sida. Ett flertal skor med dylika hål finns att beskåda på Elektropatologiska museet. Frågan är, om platåskor a la Spice Girls är säkrare. Deras tjocka botten gör att de torde klara betydligt högre spänning än andra skor, förutsatt såklart att sulmaterialet inte börjar leda strömmen istället.
Vi fick också lära oss att när en elolycka inträffat, bör man vid tillkallandet av sjukvårdspersonal nämna detta, så att de vet att ta med sig en defibrillator. Vid elstötar uppstår nämligen lätt hjärtflimmer, och utan defibrillator går detta hjärtstillestånd inte att åtgärda. Hjärtmassage och konstgjord andning håller patienten vid liv en tid, men de förmår alltså inte starta hjärtat på nytt.
I Österrike har man utvecklat speciella åskskyddstält med åskledare och metalltrådar invävda i tyget. Dessa tält används i de svåra fältförhållandena i Alperna, där åskväder ofta uppträder med kort varsel. Ett exemplar finns att beskåda på museet. Flottfararen och Lapplandvandaren Jösse blev imponerad.
Förutom den rent patologiska delen av museet ingår även en utställning över farlig elapparatur. Förutom söndriga och felkonstruerade elapparater finns en idioti utan like att beskåda: Små leksaksspisar, vilka kopplas direkt till 220 V nätspänning! Vad tänkte man på tidigare?
Efter museet gjorde vi en avstickare till en verktygsaffär vid U3-stationen Neubaugasse för att låta Jösse inhandla en Leatherman Wave som han hade fattat tycke för föregående kväll då butiken ifråga var geschlossen. Sedan åkte vi U3 och U1 till Alte Donau, som ligger vid sidan av floden Donau och består av sjöar som uppstått då floden rätats ut. Där drack vi ett par öl vid en idyllisk flodstrandsservering med båtuthyrning.
Väderförhållandena hittills kunde entydigt beskrivas med det lokala ordet "schwül", som betyder kvavt. Umlautprickarna är viktiga, för "schwul" lär betyda bög. Oron över hur vädret skulle bli till onsdagen tilltog. I de mera bergiga trakterna hade häftiga åskväder med översvämningar föranlett evakueringar, och förstört bostadshus.
För att kunna jämföra Heurigern i Stammersdorf med en typisk turistheuriger besökte vi en sådan, Heuriger Reinprecht på Kobentzlgasse 22 i Grinzing, dit man kommer med spårvagn 38. Krogen ifråga utmärker sig genom en samling av 3000 korkskruvar, inklusive ett flertal med osedliga motiv.
Här var det fullsatt! Betjäningen löpte ändå smidigt, och maten liksom vinet smakade. Till skillnad från Stammersdorf ser man gärna att WC-besökare betalar för sig, tydligen ett behändigt sätt att få tillbaka småpengarna till matkassan, som väger köttet med gramprecision. Tyvärr var portioneringen av maten inte lika fint kvantiserad som vägningen. Andreas fick nämligen erfara att det inte gick att beställa 200 gram kött - om inte en skiva på 150 gram räckte så måste man ta två skivor på sammanlagt över 300 gram. Prismässigt blev turistheuriger dyrare än Stammersdorf.
Vi körde till Laxenburg där vi besökte en matbutik som Qwistis år 1991 anlitade ett antal gånger. Tyvärr ingick inte längre den utsökta Obstlern (fruktbrännvin) i lerflaska i sortimentet. Det blev att köpa Gurkataler Alpenkräuter istället, och givetvis stora mängder Almdudler. För att fira förmörkelsen inhandlade vi ett par burkar Kaiserbier och en flaska nästan alkoholfri Kaiser Sportradler, d.v.s. en blandning av öl och limonad, speciellt utvecklad för cyklister.
Sedan bar det av med motorvägen A2 till Fürstenfeld, där vi checkade in på Hotel Hitzl. I motsats till Hotel Accordia hade rummen både TV och atmosfär. Här var det inte så noga med blanketterna, turisters passnummer intresserar tydligen inte de lokala polismyndigheterna. Namn, födelsedag och nationalitet räckte.
Vi intog Heurigen på hotellets Heurigenrestaurant, sedan bekantade vi oss med staden till fots. På kvällen såg vi på förmörkelseprogram på TV. Österrikarna kallar förmörkelsen för "Sofi" (förkortning av "Sonnenfinsternis" ju).
Vi såg på väderrapporter på TV och hämtade färska satellitbilder per GSM-data. Ett molnområde täckte hela östra Österrike och rörde sig sakta österut. Skulle det hinna bort i tid?
Vädret klarnade vid niotiden, men nya moln närmade sig västerifrån. Vi checkade ut och började köra norrut, mot mitten av förmörkelsens "Kernzone". På grund av bristfällig skyltning hamnade vi i Hartberg, där motorvägen från Wien passerar. Eftersom folk bosatta i Wien också ville se förmörkelsen var vägen från Hartberg till Oberwart stockad till den grad att trafiken tidvis kröp fram i promenadfart. "Stau", som man säger på tyska. Nu var solskivan redan tydligt naggad i kanten, och massor av bilister hade stannat vid vägkanten och satt upp sina kameror, teleskop och andra Observationsgeräte. Vi stannade inte, för molnen närmade sig hela tiden, och vi fann det viktigare att befinna oss på en bra plats under totaliteten än att se den relativt tråkiga partiella fasen.
Vi fortsatte alltså förbi Oberwart, Großpetersdorf och Kleinpetersdorf (fi. Pikku-Pietari) till St. Kathrein, där vi stannade då mindre än en halv timme återstod till totaliteten. Vi riggade upp kameran och betraktade genom våra svetsglas och Zeiss-mylarfilter hur allt mer av solskivan åts upp av månen. Jösse och Qwistis såg en örn, som Qwistis menade att inte var en örn eftersom den flaxade ihärdigt med vingarna. Jösse kom med en plausibel teori: Uppvindarna som örnar annars seglar med hade avtagit såpass mycket under den partiella förmörkelsen, att örnen blev tvungen att flaxa för att hållas i luften. Temperaturen hade faktiskt blivit märkbart lägre, och solskenets intensitet likaså. Skuggorna var skarpare än vanligt eftersom ljuset från den delvis förmörkade solen kommer från ett reducerat område. Svalorna började flyga lågt som om det varit kväll. En tupp gol frenetiskt.
Fastän vår observationspunkt annars var idealisk fanns en hotande faktor: molnen. De drev allt närmare den redan till tre fjärdedelar förmörkade solskivan. Vi måste göra ett snabbt beslut: stanna eller fara vidare och försöka undfly molnen. Vi beslöt fly trots att molnens tjocklek inte helt hade hindrat våra iakttagelser. I ilfart fortsatte vi mot sydost för att hinna undan molnen innan totaliteten skulle inträda eller den ungerska gränsen komma emot - det var oklart vad som skulle ske först. Till vår lättnad fann vi att vi rörde oss snabbare än molnen, och då mindre än fem minuter återstod stannade vi vid gränsen till byn Kulm im Burgenland, där en mängd andra Sofi-turister redan hade ställt upp sina teleskop och kameror. För undvikande av missförstånd bör påpekas, att detta Kulm inte är det Kulm som alla idrottsfanatiker känner till för att där finns en hoppbacke.
Nu föll skymningen fort. Vi riggade åter upp kameran och följde med hur även den sista, smala återstående solskäran åts upp av månen. Diamantring! Totalitet! Idel "Ooh!" och "Aah!" hördes från betraktarna då filtren lyftes från ögonen och solens kromosfär och korona framträdde i all sin prakt.
Sofi sedd från Kulm im Burgenland
Så här beskrivs synen av en total solförmörkelse av Dr. N. V. E. Nordenmark i boken Världsrymdens Under, Populär Stjärnkunskap efter C. Flammarion, Fröleen & Company, Stockholm, 1910:
Ett underbart skådespel upprullar sig nu för de, som äro lyckliga att få bevittna den sällsamma tilldragelsen. På den punkt af himlahvalfvet, där solen rullar fram, hänger nu en svart skifa, omgifven af en glorialiknande ljuskrona. Från denna ljussvaga krona ser man väldiga strålar sändas ut från den förmörkade solen; rosenfärgade lågor synas dessutom utgå från månens mörka skifva, som liksom en skärm döljer dagens lysande gudinna. Under två, tre, fyra minuter har nu astronomen tillfälle att studera dessa egendomliga prydnader kring solen, hvilka endast blifva synliga för blotta ögat, då månen passerar förbi solens glödande klot och fullständigt döljer detta; de under andlös tystnad förvånade åskådarna tyckas med ängslan invänta slutet på detta skådespel, som de flesta hvarken förr sett eller åter skola få se.Alltför snart bröt solskivans bländande sken åter fram vid månens kant och det var dags att ta filtren i bruk igen. Vi firade den lyckade observationen med Kaiserbier och avporträtterade oss framför gränsskylten till Kulm i det postekliptala gryningsljuset.
De nöjda resenärerna firar en lyckad Sofi-observation
Den elektriska hotellbokningstavlan vid stadens turistinformation hjälpte oss föga. Idel röda lampor vid alla hotell visade att de var fulla (utom ett där man inte svarade i telefon). Vi fick alltså fortsätta. Inte heller i Donnerskirchen hittade vi något rum, så vi fortsatte över Leithagebirge i riktning mot Wien. På turistinformationen i Mannersdorf lyckades man slutligen lokalisera ett Dreibettzimmer åt oss på Gasthaus Schlembach i grannorten Sommerein. Vi checkade in och blev uppmanade att komma på morgonmål senast klockan 7:00 (horror!) eftersom vattnet skulle stängas av då. I stället för den sedvanliga Gideonitbibeln hittade Qwistis i sitt nattduksbord en tysk porrtidning.
Här var man ännu slappare med incheckningen. Inga blanketter överhuvudtaget behövde fyllas i. Kanske det har något att göra med avsaknaden av telefon på rummen?
Vi åt middag på Schlembachs restaurant, vrålhungriga eftersom vi inte ätit något sedan morgonmålet i Fürstenfeld. Jösse tog en Beefsteak Art des Hauses, de andra åt Spieß, alltså kött på spett. Maten motsvarade restaurangens namn (verbet schlemmen betyder frossa), fastän somliga av svinköttsbitarna på spettet inte var helt genomstekta. Vi drack ljust Gösser-öl (med reklamsloganen "Gut, Besser, Gösser") till maten och fortsatte med att pröva den mörka varianten. Sedan gick vi ut på staden (nåja, byn) och tog några öl till på byns andra värdshus, Zum Grünen Baum eller vad det nu hette. Tillbaka på rummet tömde Jösse och Qwistis återstoden av Gurkatalern.
På Kastrups Whisky World drabbades Qwistis av resans största motgång. Det visade sig nämligen att whisky inte gick att köpa för pengar. I och med avskaffandet av taxfreen inom EU hade man nämligen i stället infört en annan sorts anomali på Kastrup: Du får inte betala skatt fast du vill! Man vägrade helt och hållet att sälja starksprit åt EU-resenärer, tobak och viner gick däremot nog att köpa, till samma pris som för icke-EU-resenärer dessutom. Varför inte ett tvåprissystem duger i Danmark övergår vårt förstånd. Kapitalismen må ha besegrat kommunismen, men nu hade EU-byråkratin besegrat även kapitalismen. Den tröst ett paket Romeo y Julieta cigarrer gav var klen.
Efter ytterligare ett flyg och ytterligare en kall SAS-måltid var vi i Vanda. Ciso och hundarna mötte Jösse på flygfältet, Andreas och Qwistis tog sin vana trogen taxi hem. Nöjda efter en lyckad resa, dock utan whisky.
Text: Andreas, Jösse & Qwistis
Foto: Andreas